I oktober började jag med ett litet projekt att följa och snabbgranska de finländska politikernas arbete på de digitala kanalerna inför riksdagsvalet 2011. Och nu tänkte jag att jag, min födelsedag till ära och med en månad kvar till valdagen, skulle dra en snabbanalys av de kandidater jag följer och hur de politiker jag valt att följa skött sig hittills.

Alexander Stubb, Samlingspartiet, har sedan jag började följa honom i oktober förnyat sin hemsida, men enligt min åsikt till det sämmre. Skillnaderna är inte stora men den enda förbättringen jag ser på sidan är ett Twitterflöde samt sociala länkar, i övrigt tycker jag att Stubbs hemsida är en aning orolig och blivit mer svårläst. Jag tycker fortfarande att Alexander Stubb gör ett relativt bra arbete med sin blogg på Facebook och på Twitter, de som följer honom får en bra bild av vad han gör och jobbar med för tillfället – något som jag som väljare definitivt tycker att är relevant! Det kommenteras rätt aktivt på inläggen i Utrikesministerns blogg, men när det gäller att svara på kommentarerna så lyser Alexander Stubb, som så många andra, med sin frånvaro.

Jag beskrev Statsminister Mari Kiviniemis hemsida och bogg som tråkig när jag analyserade det i oktober, och jag kan inte annat än att fortfarande stå fast vid den åsikten. Kiviniemi har visserligen börjat videoblogga, men det hjälper inte eftersom det videobloggandet hör till de tråkigaste Youtube-klipp jag någonsin sett. Kommentarerna lyser med sin frånvaro, och i de få fall där en lite livligare diskussion tagit fart så finns fortfarande inga kommentarer eller tecken på att politikern själv vill delta i diskussionen. Enligt mig är det precis den här typen av envägskommunikation som gör att den stora allmänheten inte vill delta i den politiska diskussionen.

När det gäller Ulla-Maj Wideroos, SFP, så gillar jag fortfarande hennes bloggande atarkt! Man kan konstant se tecken på politiska tankar och åsikter i inläggen. Till skillnad från många andra svarar dessutom Ulla-Maj Wideroos på bloggkommentarer diekt i kommentarfältet, något som jag verkligen kan gilla, också på Facebook lyckas hon få igång en relativt aktiv politisk diskussion – och politiska åsikter är väl fortfarande vad det handlar om i slutänden?

Timo Soini och Sannfinländarna finns det inte mycket att säga om, ifall ni läser analysen från oktober så håller jag fast vid de åsikter jag hade då!

Efter att jag lade till De Grönas bloggflöde i min Reader kan jag säga, utan att på något sätt stöda miljöpartiet, att jag har rätt bra koll på vad deras politiska åsikter är.  Varför de gröna sedan misslyckas, eller inte vill, skapa en diskussion förstår jag inte – eftersom också här kommentarerna lyser med sin frånvaro.

Heidi Komulainen och Vänsterförbundet hör också till den kategori som jag sågade för att vara tråkiga i sin kommunikation på nätet i analysen jag gjorde i oktober. Och tråkiga, de är de fortfarande, varken Vänsterförbundets eller Komulainens hemsidor lockar mig på något som helst vis till att söka mig vidare för att ta reda på deras politiska åsikter eller delta i diskussionen. Att länka till sin Facebook-profil istället för en sida och att bloggen helt och hållet saknar kommentarsfunktion är något som jag anser vara riktigt katastrofalt ur ett kommunikationsperspektiv!

Nu märker jag dessutom att jag gjort misstaget att jag glömt att analysera den sista kandidaten jag skulle följa – Fredrika Åkerö. Det får jag åtgärda genom att lova en analys inom kort! Kort sagt tycker jag ändå att Svensk ungdom gör ett relativt bra jobb på nätet, inte minst genom Fredrikas blogg, the SU office, och det lönar sig även att ta en titt på Svensk Ungdoms kampanjsida!

För att sammanfatta det hela tänkte jag citera @sebastianostman : ”Jag har egentligen inte sett en enda som har börjat så att säga i rätt ända, d.v.s. att lyssna!”. Jag tycker egentligen inte att någon för en saklig politisk debatt inom de sociala medierna, eller på nätet i allmänhet. Politiska kampanjer borde inte skötas på något annat sätt i de digitala kanalerna än vad de görs i det verkliga livet, sociala medier är idag en del av det sätt vi kommunicerar på så varför inte kommunicera istället för att behandla det som en tidningsannons eller TV-reklam?

Nästa i tur för en snabbanalys är Vänsterförbundets Heidi Komulainen, när jag valde att följa Heidi Komulainen inför valet 2011 gjorde jag det för att jag egentligen inte hittade några intressanta personer att följa som representerar Vänsterförbundet. Är det så att mina förutfattade meningar stämmer och ”Vänsterpartiseter” är tråkiga eller är de bara dåliga på att lyfta fram personligheterna inom partiet?

Hemsidan och bloggen

En första titt på Heidis hemsida ger ett tråkigt intryck, saknad av design och färger gör inte att man känner sig speciellt välkommen. När man landar på hemsidans första sida är man direkt inne i bloggen, något som jag kan uppskatta eftersom man då genast ser att det här händer saker och att det visas engagemang. Blogginläggen visar ett ganska tydligt politiskt engagemang men jag tycker att det skulle finnas betydligt mera utrymme för personlighet, både i blogginläggen och i webbdesignen.

Heidi Komulainen, bild från http://heidikomulainen.vas.fi/

En annan sak som jag reagerar på är att det saknas kommentarer i bloggen? Hittar ingen hit?

En positiv sak som jag lägger märke till är att Heidi har information om vilka åsikter hon står för inför valet 2011, något som jag inte lagt märke till hos någon av de tidigare politikerna.

Heidi på Facebook

Heidi länkar på sin hemsida till hennes Facebook-profil. Något som jag kan tycka att är en katastrofal lösning, inte minst med tanke på framtiden, för 5000 vänners gränsen kommer att komma emot i något skede. Dessutom döljer Heidi egentligen all information, inklusive hennes vägg, för alla andra utom hennes vänner. Jag kan alltså inte varken se vad Heidi skriver eller kommunicera med henne på Facebook ifall jag inte blir hennes vän.

Vad tycker jag?

Jag är egentligen inte överhuvudtaget imponerad över den kommunikation som Heidi för, eller inte för, på webben. Eftersom hon har så pass starka politiska åsikter som det framkommer på hemsidan är jag övertygad om att hon kunde få in mera personlighet i blogginläggen och på så sätt även tilltala flera läsare och väljare.

Jag fortsätter mina snabbanalyser av politikernas kommunikationsmetoder inför valet 2011. Idag är det de Gröna, som parti, som får stå i fokus. Jag har valt att följa en partiblogg för att jämföra den med de övriga personliga bloggarna.

Hemsidan och bloggen

När jag landar på vihreat.fi kan jag säga att sidan nästan känns hemtrevlig, inget onödigt tjafs, utan det är lätt att navigera dit man vill. Bloggen hittar jag lätt i menyn och att sidan innehåller inbäddade Youtube-videon och Twitter-flöden tycker jag ger sidan lite mera personlighet. Det är lätt att hitta partiet på de sociala medierna de är närvarande på, Flickr, Facebook, Twitter och Youtube, via hemsidan. Bloggen innehåller mycket bilder, något som jag saknat hos de flesta andra politiska bloggare jag analyserat tidigare. Innehållet i bloggen uppdateras konstant men är inte speciellt personligt. Allt innehåll har förvisso en ganska stark politisk åsikt och man ser bra var partiet står, men jag tycker det lika bra skulle kunna kallas ”nyheter” eller ”aktuellt” som blogg.

De Gröna på Facebook och Twitter

De Gröna har en relativt stor Facebook-sida med knappas 300 personer som gillar den, uppdateringsflödet är konstant och här gäller egentligen samma sak som i bloggen: relevanta inlägg, men jag saknar personlighet och diskussion. Som jag sagt om nästan alla jag tidigare analyserat saknar jag också här en diskussion i kommentarerna. Dessutom har man, igen, gömt användarinläggen bakom ett klick – jag förstår fortfarande inte det här? Varför?

På Twitter arbetar de gröna relativt bra, men jag tycker fortfarande att det skulle finnas mera utrymme för diskussion och mindre för att tuta ut information och ”pressmeddelanden”.

Så vad tycker jag?

De Gröna har helt klart förstått att eftersom publiken finns på de sociala medierna skall partiet också finnas där. Jag saknar personlighet i partiets inlägg, både på Facebook och i bloggen, men det kanske är logiskt eftersom jag nu analyserar en organisation och inte en person. Det jag än en gång saknar är språken, med mycket korta sammanfattningar på svenska och engelska är De Gröna tillsammans med Samlingspartiet bland det sämsta jag sett i de här analyserna.

Det här inlägget av Kjellberg som behandlar trovärdigheten hos politiska bloggare tycker jag att passar bra in i min bloggserie angående politikernas onlinekommunikation inför valet i april. I inlägget tas precis den problematik som jag ofta tycker mig se i politikers betende, inte bra på webben, utan att man i allmänhet inte vågar ta en politisk ställning utan skapar denna ”strömlinjeformade bild”.

Att göra en neutral analys av Timo Soini och Sannfinländarnas kommunikationsmetoder på de sociala medierna kan bli svårt eftersom jag har en rätt kraftig politisk åsikt om det här partiet men jag skall göra mitt bästa för att vara neutral.

Hemsidan och bloggen

Timo Soinis hemsida och blogg är den första av de politikers bloggar jag analyserar där besökarna överhuvudtaget inte har möjlighet at kommentera och delta i diskussionen. Inläggen i bloggen håller i allmänhet en negativ ton, och det känns som om allt som skrivs går ut på att kritisera så många saker som möjligt så mycket som möjligt. Utseendet på sidan är simpelt, opersonligt och enligt mig ganska tråkigt. Opersonliga skulle jag också säga att blogginläggen är, däremot använder han enligt mig aggressivitet som ett medel för att fånga läsarnas uppmärksamhet. Det jag däremot tycker att Soini gör bra i sitt bloggande är att han använder både ljud och bild i form av ”Radio-Soini” och ”Timo-TV” som han själv kallar det.

Sociala medier

Jag hittar Timo Soni på två Facebook-sidor och undrar om de båda administreras av honom eller ifall någon av dem sköts av någon utomstående – någon som vet? Den som det länkas till från Timos blogg är MEP Timo Soini där uppdateringsfrekvensen är relativt hög, på sidan förekommer en hel del diskussion mellan de som gillar sidan men Soinis egna engagemang i kommentarerna lyser med sin frånvaro.  Den andra sidan förekommer det en hel del diskussion men jag hittar inte ett enda inlägg av Soini själv på sidan.

Sannfinländarna

Sannfinländarnas hemsida är den hittills tråkigaste, fulaste och mest dystra hemsida jag sett i politiska sammanhang. Man hittar visserligen ett fåtal artiklar på sidan men texterna är tråkiga och jag har väldigt svårt att förstå budskapet i de flesta av dem. På Facebook är Sannfinländarna relativt aktiva men har som de flesta andra partier gömt användarinläggen bakom ”ett klick” och på samma sätt lyser de med sin frånvaro i diskussionerna som sker i kommentarerna.

Så vad tycker jag?

Jag är överraskad att varken Soini eller Sannfinländarna bjuder till diskussion på sina hemsidor, tycker jag skulle vara en självklarhet för ett parti som skyltar med att de vill åstadkomma förändringar. Det som både Soini och Sannfinländarna lyckas bra med är att aktivera sina ”fans” på Facebook, synd bara att man inte tar det ett steg vidare och deltar i diskussionen där den finns. En sak som jag naturligtvis stör mig på men som jag inte är ett dugg överraskad över är att allt som Sannfinländarna publicerar är endast på Finska.

I tredje analysen är det Ulla-Maj Wideroos och SFP:s tur att stå i centrum. Efter att ha analyserat utrikesminister Alexander Stubb från Samlingspartiet och statsminister Mari Kiviniemi från Centern ser den här analysen lite annorlunda ut. Till skillnad från de båda politikerna nämnda här ovan hade jag väldigt svårt att hitta en hemsida av Wideroos. Det närmsta en officiell hemsida jag hittar ligger på kulturhuset.fi, det är däremot en hemsida som jag känner mig väldigt välkommen till när jag tar mig en första titt. Sidan känns personlig och här kan man egentligen i stora drag följa det som Ulla-Maj arbetar med.

Ulla-Maj Wideroos, bild från www.wideroos.huset.fi/

Bloggen

Ulla-Maj har en blogg som ligger på bloggen.fi, den är inte speciellt välplanerad och heller inte designmässigt väldigt välutvecklad men med en klar ”touch” av personlighet ser hon ut att klara bloggandet riktigt bra. I inläggen berättar hon sina egna åsikter och tankar blandat med tydliga politiska ställningstaganden. Inläggen inbjuder till diskussion och jag lägger genast märke till att hon svarar på frågor i kommentarerna, något som jag saknat hos de två politiker jag analyserat tidigare. Tyvärr så är det ganska många inlägg som helt saknar kommentarer – hittar inte publiken hit? Dessutom saknar jag definitivt en bild av huvudpersonen själv i bloggen.

Facebook

Ulla-Maj Wideroos har en Facebook-sida men så mycket mer kan jag inte säga. Sidan har under 40 personer som gillar den och saknar helt inlägg. Det jag kan säga som jag också sagt i de två tidigare snabbanalyserna: varför gömmer man användarinläggen bakom ”ett klick”?

SFP

SFP:s hemsida är vid ett snabbt besök en ganska tråkig och svårnavigerad men efter att ha bekantat sig med sidan en stund hittar man allt man vill veta om partiet och kan ta del av den politiska diskussionen. Däremot finns det på hemsidan inte någon möjlighet att själv delta i diskussionen, och en kommentarsfunktion skulle enligt mig göra sidan mycket bättre.

Facebook-sidan har knappa 1000 personer som gillar den och uppdateringsflödet är konstant, tyvärr saknar jag här också diskussionen med väldigt få kommentarer. Och igen – varför gömmer man användarinläggen bakom klick?

Så vad tycker jag?

Att Ulla-Majs blogg ligger på bloggen.fi tycker jag egentligen att är bra för kommunikationen, det samma gäller det inofficiella stuk som hennes hemsida har. Jag hoppas att diskussionen tar fart när valet närmar sig eftersom jag tror att förutsättningarna finns, det enda som egentligen behövs är att hemsidan och bloggen får mera publicitet! Det enda riktigt negativa, som jag ser det, är att allt av Ulla-Maj finns endast på svenska.

I den andra snabbanalysen tänker jag behandla vår statsminister, Mari Kiviniemi.

Hemsidan och bloggen

Efter att ha studerat Alexander Stubbs hemsida och har det som utgångsläge måste jag säga att när jag landar på www.marikiviniemi.net finns det endast ett ord som dyker upp i huvudet: tråkigt. Hemsidan är visserligen snygg men saknar enligt mig totalt en ”personlig touch” och fångar inte alls besökarens uppmärksamhet. Det samma gäller bloggen, man har visserligen möjlighet att kommentera men antalet kommentarer är få eller på väldigt många inlägg inga kommentarer överhuvudtaget. Min uppfattning om Maris blogg är att där inte förekommer någon interaktion överhuvudtaget, inläggen är opersonliga och ointressanta och den saknar helt enkelt alla element en blogg behöver för att vara intressant. Och för att inte glömma språkfrågan, Maris hemsida finns på finska och alla andra språk lyser med sin frånvaro – är det på den nivå en statsminister skall ligga?

Mari Kiviniemi, bild från www.keskusta.fi

Sociala medier

I mitt inledande inlägg till den här bloggserien (Val2011: Hur sköter politikerna kommunikationen med väljarna?) missade jag det faktum att Mari faktiskt har ett Twitter-konto som kan hittas på @marikiviniemi. Twitterkontot ligger visserligen mer eller mindre orört, det senaste inlägget av Mari är från den 20 april 2009. Inte speciellt högt vitsord för twittrande alltså, på Facebook har Mari en Facebook-sida med, i skrivandets stund, 199 personer som gillar den. Det låga antalet ”fans” beror antagligen på att Mari gjort misstaget att använda sig av sin Facebook-profil fram till bara för några dagar sedan, ett faktum som också gör det svårt att få någon typ av bild hur hon sköter kommunikationen där. Det jag däremot kan säga, som jag inte gillar, är att hon som standard visar endast sina egna inlägg, besökarnas inlägg ligger alltså än en gång bakom ”ett klick”.

Centern

Centerns hemsida ger mig egentligen samma känsla som jag får när jag besöker Maris hemsida, den är relativt snygg men som besökare får jag en oäkta och konstgjord känsla. Man publicerar även Maris blogginlägg direkt på keskusta.fi men här ger man inte ens besökarna möjligheten att kommentera. Centern har heller inte sin hemsida på något annat språk än finska, vilket jag tycker är mycket svagt för ett av landets största politiska partier.

Centern finns närvarande på både Facebook och Twitter (@keskusta) men någon större diskussion vill jag inte påstå att jag lägger märke till, snarare vill jag påstå att det än en gång liknar en traditionell envägskommunikation.

Tyvärr tror jag inte att kombinationen Kiviniemi-Centern kommer att bjuda på några överraskningar kommunikationsmässigt, men en ganska intensiv kampanj tror jag vi kommer att få se när valet närmar sig.

Här kommer den första av sju snabbanalyser i mitt lilla projekt att följa politikernas kommunikation med oss väljare på de digitala medierna framt till riksdagsvalet i april 2011.

Vår utrikesminister Alexander Stubbs RSS-flöde ligger i min Reader delvis för att han enligt mig är en intressant politiker att följa, men kanske framför allt för att det intryck han ger på de digitala medierna ser ut att bjuda in till diskussion. En sak som ju definitivt gör den här ”utredningen” betydligt intressantare!

Hemsidan och bloggen

Alexanders hemsida ger ett seriöst och personligt intryck, snygg och simpel design, inga onödiga funktioner och en passlig blandning av politik och personlighet gör sidan gemytlig att besöka. Samma linje följer han egentligen i bloggen, i alla fall i en snabb genomgång, politiska åsikter blandas med personliga inlägg och erfarenheter. Att egentligen alla blogginlägg har ett hyfsat antal kommentarer tyder på engagemang och att man faktiskt utövar en aktiv kommunikation med allmänheten och väljarna. Hemsidan finns förutom på finska och svenska dessutom i grundutförande på engelska, tyska, franska och ryska – något som jag kan uppskatta av en utrikesminister.

Alexander Stubb bild från www.alexstubb.com

Alexander på Facebook

Jag kan börja med att uttrycka mitt saknande av de finländska politikernas närvarande på Twitter, förstår inte riktigt varför de inte hittat dit. På Facebook däremot hittade jag Alexander Stubb väldigt lätt, både via länken på hans hemsida och via en sökning direkt på Facebook. Facebook-sidan är det inte mycket att berätta om, en sida som vilken annan Facebook-sida som helst. I skrivandets stund har Alexander dryga 1400 ”fans”, eller personer som gillar honom, på Facebook, något som jag kan tycka är ganska lite för en utrikesminister – eller? Men som med allt annat när det gäller sociala medier är det väl också här kvalitet som gäller framför kvantitet.

Uppdateringarna på Facebook-sidan ser ut att komma konstant och innehållet är sakligt. Det är egentligen endast två saker som jag reagerar negativt på när jag ser på Facebook-sidan, den första är att kommentarerna ligger bakom ett klick, sidan skulle vara mera öppen och få mera liv ifall kommentarerna låg synliga hela tiden. Den andra saken är att jag inte hittar ett enda inlägg där Alexander själv är med och svarar på kommentarer direkt i kommentarsfältet, något som jag tycker skulle inbjuda till ännu mera diskussion?

Samlingspartiet

Samlingspartiets hemsida har absolut inte samma inbjudande känsla som man får när man besöker www.alexstubb.com. Hemsidan saknar totalt interaktionsmöjligheter, det vill säga att det finns ingen möjlighet att kommentera artiklar. Och sidan liknar mera en gammal traditionell envägskommunikationskanal än en modern webbsida, något som jag definitivt inte förknippar med politik. Att man kan hitta Samlingspartiet på Youtube, Twitter (@kokoomus), Flickr och Facebook åtgärdar definitivt det problemet en aning. Att man sedan gömmer användarinläggen ”bakom klick” och att den senaste uppladdade Youtube-videon är daterad för två år sedan drar ju däremot definitivt ner vitsordet rejält. En annan sak som också stör mig är att man på hemsidan endast har korta sammandrag och presentationer på svenska och engelska.

Så vad tycker jag?

Jag skulle ge Alexander Stubb ett hyfsat vitsord när det gäller kommunikationen, det är intressant och absolut inte tråkigt att besöka de medier där han är aktiv. Samlingspartiet som politisk organisation tycker jag att har mycket att förbättra i sin kommunikation. Det här skall bli en intressant kaka att följa fram till valet i april 2011.