Den här presentationen av Judith Wolst hade, som alla andra presentationer, antagligen gjort sig mycket bättre ifall man även hade fått höra ljudet. Men hur som helst är det en intressant presentation. Se presentationen på judithwolst.se eller direkt på

Det stora samtalsämnet den här morgonen när jag öppnar min Reader är Twitters nya design. Att Twitter ändrar sitt utseende är en så stor grej att man till och med skriver om det på Inside Facebook, vilket kanske inte i normala fall skulle vara det ställe man sker sig till ifall man vill ha information om Twitter.

För er som inte har hört om vad det handlar om så har Twitter lanserat en ny design för att göra din ”on site” Twitter-upplevelse bättre. Enligt uttalanden av Evan Williams är det fortfarande många som använder Twitter direkt i webbläsaren och därför vill man nu utveckla sidan för att göra användningen av den mera praktisk och användbar.

Nya Twitter av marianne1123

Den nya Twitter-sidan är tvådelad och har inspirerats av Ipadens Twitter-app, på den vänstra sidan kan du fortfarande se Tweetsen i kronologisk ordning men det som händer på den högra sidan i nya Twitter är nytt och intressant. När du klickar på en Tweet så kommer den nya Twitter-sidan automatiskt att visa till exempel en förhandsgranskning av en TwitPic eller en Youtube-video som du kan kolla på direkt i Twitter utan att öppna skilda fönster till det – en funktion som jag är säker på att många kommer att ha glädje av.

Den här Youtube-videon visar Twitter på sin egen sida som beskriver lanseringen av nya Twitter.

Har inte du fått det nya Twitter ännu?

Twitter meddelar att de kommer att köra ut det nya Twitter under en övergångsperiod på några veckor, så ifall inte du sett av det nya Twitter ännu får du göra som jag: vänta!

Uppdatering

Efter att ha låtit mitt blogginlägg från förmiddagen gro några timmar tänkte jag ännu dela med mig av några tankar som snurrar i mitt huvud angående Twitters nya look.

Jag tycker att Twitter nu genom den här uppdateringen tar ett steg närmare Facebook, då menar jag närmare i den bemärkelsen att de nu mer försöker hålla besökarna kvar på sidan istället för att länkarna genast skall leda dem vidare bort från sidan. Då skall vi komma ihåg att jag säger det här utan att ha haft privilegiet att vara en av de första som får testa det nya Twitter, dvs jag väntar fortfarande.

Jag tycker att Jeremiah Owyang gör en riktigt läsvärd analys och jämförelse av Facebook och Twitter som definitivt lönar sig att läsa!

Vi tar allt för ofta fasta på endast det negativa i aspekterna när vi talar om framgångar, eller närmare sagt saknandet av framgångar i de sociala medierna. Vi berättar vem som gör fel och hur de borde göra istället, så gjorde kanske även jag i mitt inlägg här om dagen som behandlade politikers kampanjer på de sociala medierna. Men för att inte glömma att det faktiskt finns politiker som gör det här riktigt bra vill jag idag ta upp ett exempel på en sådan!

Jag har sedan en tid tillbaka följt Kent Persson på Twitter och därigenom även stundvis läst hans blogg på kentpersson.wordpress.com och jag måste säga, utan att kommentera några politiska åsikter, att han gör det riktigt bra. Inläggen i bloggen behandlar ofta sakfrågor, blandat med att Kent ofta bjuder på sig själv – något som alltid går hem bland bloggföljare. Kent har hittat en röd linje i att vara transparent och dela med sig av sina dagliga erfarenheter samtidigt som han konstant tar upp viktiga samhällsfrågor och kommunicerar med sina följare som hoppeligen också är eller kommer att bli hans trogna väljare.

När jag nu bläddrar igenom Kents blogg finns det egentligen endast en sak som jag personligen tycker att skulle kunna göras bättre och det gäller kommentarerna. Det är ganska sällsynt att Kent är med och svarar på kommentarerna (iaf direkt öppet i kommentarsfältet) och där hade jag gärna sett lite mera engagemang. Att öppet svara på kommentarer och själv delta i diskussionen visar på att man har ett intresse att, som e det här fallet, lyssna på väljarna.

Tyvärr hittade jag ingen politiker i Finland som jag hade kunnat dra den här parallellen till. Jag hade gärna kommenterat en finsk eller ännu hellre en finlandssvensk politiker i det här inlägget!

Hur skulle du eller jag leva idag om vi inte använde sociala medier? Det här blogginlägget redogör för ett test jag gjorde under våren och försommaren – nämligen att undvika sociala medier så långt det går under en månads tid. Inget Facebook- eller Twittersurfande, inget bloggande, jag undvek till och med att läsa bloggar så gått det går (Här måste jag medge att jag ibland fuskade lite. Försök själv att surfa utan att hamna på en blogg, det är inte lätt.)

Det som egentligen inspirerade mig till att göra det här testet är två saker: Det första är att jag retar upp mig på Facebookgrupper i stil med ”Jag hade en gång ett liv – sen kom Facebook”. Den andra orsaken är att jag vill hitta nya argument att debattera emot när folk påstår att man inte har någon nytta av sociala medier.

Till mina normala morgonrutiner hör att jag läser nyheterna (från de traditionella medierna, naturligtvis via Noterat), kollar mailen, Facebook och Twitter och sedan vidare för att bläddra igenom nya poster i Reader. Då kan vi ju alla räkna ut att det som blir kvar när jag galldrar bort den sociala webben är inte mycket. Redan här konstaterar jag ju att det är ett enormt bortfall i mitt dagliga informationsflöde, och jag är övertygad om att det är just här min frånvaro från de sociala medierna skulle göra störst skada för mig. Att städigt försöka utveckla sitt kunnande på de områden jag arbetar med skulle vara en omöjlighet utan att följa bloggar och de sociala medierna i allmänhet.

För att sedan tala lite om Facbookgrupper och påståenden som ”Jag hade en gång ett liv – sen kom Facebook” vill jag påstå att sanningen är den raka motsatsen. Under den tid jag inte loggade in på Facebook missade jag många evenemang och händelser just på grund av den orsaken att jag inte var närvarande på Facebook. Om man då överför det här till buisnessvärlden så måste ju i princip samma regel gälla där? Om jag missar några fester, tänk då hur många möjligheter ett företag kan missa i form av kundkontakter, duktiga arbetare, samarbetsmöjligheter osv.

Det jag har lärt mig av det här experimentet är att jag är en mycket aktivare människa i ”det verkliga livet” om jag också är aktiv i de sociala nätverken.

Tanken var att jag tänkte snabblogga om det här och länka till @mrhandley och det här blogginlägget: ”Hur hanterar du att dina medarbetare ”addar” dig?” Men jag märkte snabbt att textmängden blev ganska stor och att det knappast kan ses som ett snabbinlägg.

En intressant fråga när det gäller sociala medier är hur man skall behandla sina medarbetare på de sociala medierna. För mig själv är det här en fråga som jag inte lägger speciellt stor vikt vid eftersom jag som privatföretagare låter mitt privat- och arbetsliv flyta ihop rätt mycket. Jag gör därför kanske inte så stor skillnad mellan affärsbekanta och bekanta i största allmänhet. Men hur är det för folk som vill bevara sitt privatliv privat och inte låta arbetslivet tränga in i privatlivet på samma sätt som jag låter det göra? En ännu större fråga är kanske hur våra medarbetare ser på vårt beteende när det gäller sociala medier. Ifall vi väljer at inte släppa in våra medarbetare i vår sociala värld kanske de tar illa upp och ser det som om vi stänger dem ute, gör vi tvärtom och vill ”vara vän” med alla våra medarbetare kanske de känner sig förföljda.

Mattias Handley ger några goda råd i sitt blogginlägg och jag skulle särskilt ta fasta på vikten att vara konsekvent när det gäller att släppa in dina medarbetare i ditt sociala nätverk. Att endast släppa in vissa personer kommer att ge en bild av att du ”väljer umgänge”, det tycker jag Mattias beskriver ganska bra med de här orden:

I mitt tycke är detta en dålig strategi. Det är i mina ögon samma sak som att tacka nej när en medarbetare frågar om ni skall äta lunch, för att sedan gå till nästa medarbetare och fråga om inte ni två kan luncha.

På samma sätt som jag själv gör mig, eller i alla fall försöker göra mig transparent genom att minska sekretessen på min Facebook-profil eller släpper in allmänheten i mitt liv genom Twitter skulle jag önska att mina medarbetare släpper in mig själv och andra i deras digitala värld.

När vi talar om företags närvaro på sociala medier och företags transparens i största allmänhet tror jag att vi behöver få fler människor som vill vara transparenta. Jag gillar tankesättet att varje anställd borde verka som ett företags ambassadör och om vi skall nå dit och lyckas använda dessa effektiva ambassadörer är jag övertygad om att vi först måste öppna upp våra nätverk inför varandra.

Det är självklart att var och en själv måste få bestämma vem den vill släppa in i sitt privata liv, men om vi lyckas skapa en större öppenhet bland våra medarbetare är det definitivt ett steg på vägen mot större öppenhet mot allmänheten.

Att vara transparent, finns det skillnader för företag och privatpersoner? När det gäller sociala medier och internet i allmänhet ser jag mig själv som en relativt transparent person. Att ha koll på saker som: var jag befinner mig, eller vad jag arbetar med för tillfället borde vara ganska enkelt för omvärlden. Jag finns närvarande på en mängd olika sociala medier, på vissa för att det är kul, på andra för att jag medvetet försöka öka min publicitet, men också för att testa och hålla mig själv uppdaterad om vad som finns och vad som händer i internetvärlden när det gäller sociala medier.

Det här har en effekt som jag tror många företag skulle gynnas av; när jag gör en Google-sökning på mitt namn (i en orörd browser för ett realistiskt resultat) hittar jag bland de 15 första sökresultaten endast en tidningsartikel – alla andra sökresultat har jag på något sätt möjlighet att påverka. Resultaten är allt från min Facebook-sida till min blogg och Twitter- eller LinkedIn-konto, visserligen beror det här delvis på att mitt namn inte förekommer i speciellt många artiklar på nätet men det stöder fortfarande den teori vars tema det här blogginlägget har.

Att en privatperson, politiker eller ett företag har en stor mängd material om sig själv i någon form på nätet ökar inte bara synligheten, utan gör en också mindre sårbar. Anton Johansson beskriver i sitt blogginlägg på Mindpark, ”Ju mer man synts, desto mindre sårbar blir man”, att det är svårt att skapa en rubrik om till exempel en politikers åsikt som han själv redan Twittrat om eller noterat i sin Facebook-status under en längre tid. Visserligen kan oförsiktighet i de sociala medierna straffa sig, som det gjorde för till exempel Edvard Unsgaard på det sätt det beskrivs i det här blogginlägget som jag skrev i januari.

Att begå misstag av den här typen kommer varje person eller företag som går in för att vara transparenta göra. Men som jag ser det, kommer skillnaden då att synas i vem som verkligen är transparent och har en närvaro på internet som är så som jag så ofta påpekar, äkta! Ifall du eller ditt företag har många högt rankade sökresultat i form av bloggar eller sociala medier som du själv kan påverka så kommer en negativ artikel eller ett negativt inlägg snabbt att försvinna i mängden.

Jag hörde en inspirerande föreläsning med Juha Wiskari angående en organisations image under helgen, den föreläsningen gick visserligen i en lite annorlunda ton än det här blogginlägget. Han höjde ett varningens finger med ungefär följande ord: ”Ju större en organisation är, desto mer sårbar blir den” och presenterade den här teorin med ett exempel från företagsvärlden: Ifall ett bryggeri tillverkar 1.500.000 flaskor läsk och en kund hittar en flaska med en glasbit i, så kan vi vara säkra på att läsa om det i kvällstidningen. Och Wiskari har visserligen rätt i den här teorin, jag tror knappast att någon av oss någonsin sett en kvällstidningsrubrik som skulle lyda: ”1.499.999 flaskor lyckad läsk av Bryggeri Ab”.

Här tror jag dock att den enda riktigt effektiva lösningen för företagen är total transparens! Förutom det faktum att den negativa kvällsrubriken ganska snabbt försvinner i vimlet av sökresultat har kvällstidningen ganska svårt att skapa en rubrik när (i det här exemplet) bryggeriet redan har uppdaterat sin Facebook-status med att ”Kalle hittade en glasbit i sin flaska och fick 24 nya lyckade flaskor, gratis”.

Jag rekommenderar er att läsa Anton Johanssons blogginlägg, en riktigt intressant diskussion har också uppstått i kommentarerna.

Debatten är det väl i sig inget konstigt med och arbetsgivare har all rätt i världen att välja ifall deras anställda skall få surfa på arbetstid eller inte. Men i den här diskussionen tycker jag att det intressanta är att Lena Nordin på SATS starkt påstår att deras anställda stimuleras av den sociala kontakten på arbetsplatsen och att det inte behövs någon annan typ av kommunikation bland de anställda. Enligt Nordin har det gått så långt att deras anställda inte ens använder mobiltelefonen på arbetstid.

Ifall de anställda nu tycker att det verkligen är såhär det är, så vore det väl knappast nödvändigt att blockera sociala medier på SATS. Joakim Jardenberg (@jocke) säger i intervjun på TV4 att alla anställda är, eller i alla fall borde verka som företagets ambassadörer, och då även borde kunna ta del av och delta i diskussionen om företaget på de sociala medierna. Det håller däremot inte Nordin med om, hon tycker att det gott och väl räcker till med att företaget är närvarande på de sociala medierna genom deras marknadsavdelning.

Jag som konstant tar upp företags närvaro på de sociala medierna och påpekar att närvaron alltid skall vara äkta, vill tycka att det här tankesättet är konservativt och ineffektivt. Visserligen kan ett företags marknadsavdelning delvis styra det budskap man sänder ut via de sociala medierna men jag är övertygad att det budskapet till stor del blir konstgjort och påträngande.

Jag kan försöka förklara min tankegång genom ett exempel; säg att SATS marknadsavdelning skriver en ”statusuppdatering” på Facebook i stil med det här, som är taget från SATS hemsida: ”Idag: Gör SATS roliga träningstest och få 5 kostnadsfria provträningstillfällen på SATS”. Hur många tror ni att verkligen får inspiration att gå och träna av det här? Om däremot en anställd på SATS skriver i sin statusuppdatering: ”skitkul på jobbet med en massa träningstest”, går kanske budskapet bättre fram till SATS slutkonsument – varför? Jag är övertygad om att den äkta närvaron på de sociala medierna är den som i längden fungerar bäst, personens statusuppdatering är till skillnad från marknadsavdelningens meddelande inte planerad för att sälja, utan för att ha kontakt med människor och tas därför också emot på samma sätt!

Tillbaka till intervjun med Jardenberg och Nordin. Jag kan hålla med om att det på vissa arbetsplatser som till exempel sjukhus kan vara på sin plats att förbjuda privat surfande på nätet. I till exempel ett vårdrum skall patienten känna att all uppmärksamhet skall riktas mot henne eller honom och inte att läkaren eller sköterskan har kontakt med sina vänner. Men i övrigt är jag beredd att hålla med om Jardenbergs påstående: det enda vi kan vara säkra på om vi förbjuder användandet av de sociala medierna på arbetsplatserna är att vi också eliminerar de positiva sidorna av användandet.

Läs Joakim Jardenbergs blogginlägg här

Om man tillverkar en riktigt bra mixer och vill nå ut med budskapet till allmänheten att den faktiskt är riktigt bra är man tvungen att ta till fantasin. En mixer är kanske inte den mest sexiga produkten att marknadsföra och marknadsföringen hamnar lätt i kategorin ”reklamer som lätt glöms bort”. Blendtec har gjort en riktigt bra kampanj med just sin oerhört kraftfulla mixer som går under namnet ”Will it blend”, i kampanjen är sociala medier som Youtube, Facebook och Twitter i kraftig användning.

I Youtube-klipp serien ”Will it blend” kan man se Tom Dickson mixa allt från en Iphone till en ”air soft gun” och en kamera med budskapet; ”Will it blend?” och slutresultatet; ”Don´t breathe this, it is Iphone dust”. Även om klippen i längden blir aningen tråkiga är kampanjen helt klart lyckad och rolig, med knappa 7000 fans på Facebook och ca 2000 följare på Twitter sprids budskapet snabbt och klippen har ofta kring 4 miljoner visningar.

Tack till @llindroos för tipset! Besök ”will it blend” här: http://www.blendtec.com/willitblend/

Jag sitter och läser en artikel av Lars Danielsson på idg.se om microbloggande bland företag. Att microblogging kan bli en viktig del av ett företags interna kommunikation, det påstår en del företag som testat.

Att man vet mer om främlingar på Facebook eller Twitter än vad man vet om sina anställda eller samarbetspartners på ett företag. Det är det här tankesättet som har legat till grund för en mängd nya kommunikationslösningar i kategorin ”microbloggar för företag”. Att microbloggandet kan minska mängden e-post och är lättillgängligt till exempel via mobiltelefonen gör det lätt för de anställda att kommunicera med varandra. Det är de fördelarna som främst nämns av Danielsson i artikeln.

– Jag vet mer om främlingar på Facebook än jag vet om mina anställda och vad de arbetar med. Jag vet när mina vänner går på bio men inte när min försäljningschef besöker vår största kund, säger Marc Benioff.

Artikeln går i linjen med att varje större företag förr eller senare borde ha ett internt microbloggingsnätverk i sitt intranät. Jag tror personligen definitivt att en intern microblogg i ett medelstort företag kan förenkla kommunikationen och förbättra kamratskapet och samarbetsförmågan. Själv kan jag tänka mig olika lösningar som att till exempel koppla ett Facebook- eller Twitterkonto till företagets intranetprofiler. Här kan vi visserligen stöta på problem med att behöva ”tvinga” sina anställda att skapa en profil på till exempel Facebook.

Att använda sociala medier som ett verktyg för att kommunicera med samarbetspartners är en sak som jag ser stora fördelar med. Verktyg som anpassade ”newsfeeds” i Facebook eller listor i Twitter är perfekt för det här. Här har man koll på vem som är var och gör det lätt att till exempel samordna möten. Här ser jag också stor potential i att skapa intranät där man kopplar ihop det interna nätet med de publika sociala nätverken. Jag ser en stor fördel med att koppla ihop nätverken på olika sätt, många människor har mängder av platser att logga in på dagligen, fler nätverk gör att andra glöms bort eller att intresset svalnar och uppdateringarna blir lidande.

De största vinnarna inom intern microblogging kan jag se att skulle vara till exempel medieföretag och nyhetsproducenter. I den här typen av arbete är kommunikationen viktig och via anpassad microblogging skulle man lätt kunna sprida ordet snabbt och effektivt.

I blogginlägget ”Planerade statusuppdateringar – bra eller dåligt” beskrev jag Unsgaards misstag i sin statusuppdatering på Facebook med utgångsläge från Niclas Strandhs blogginlägg ”Unsgaards statusuppdatering visar behovet av personlig sociala mediestrategi”.

De flesta politiker har länge pratat om Obama och sociala medier, man har lusläst alla analyser på längden och på tvären för att hitta det digitala gyllene snittet som kan vinna ett val. Samtidigt har sociala medier bland traditionella mediehus blivit en verklighet och inget som man längre kan negligera.

Här har Strandh nu skrivit en debattartikel på SVT med rubriken: ”Tysta inte samtalet på nätet”  och behandlar är en väldigt intressant fortsättning på blogginlägget.