Facebook goes Twitter, eller ger i alla fall sina användare möjligheten att ta ett kliv i riktningen mot ett bättre vän, följ/följare system.

Möjligheten att låta Facebook-användare endast följa din profil är något som borde tilltala politiker, musiker eller andra officiella personer. Själv gillar jag det här tankesättet, vi kan fortfarande vara vänner med varandra på Facebook, men nu har jag även möjlighet att ”prenumerara” på folk jag egentligen inte vill vara vän med. Från andra sidan sätt tycker jag kanske att det här är ännu mer intressant och praktiskt – nu har jag möjligheten att låta folk se vad jag gör på Facebook utan att behöva vara vän med dem!

Det jag undrar över huruvida offentliga, eller mindre offentliga, personer kommer att välja att gå över från sina Facebook-pages till att göra sina Facebook-profiler tillgängliga för subscribers?

Utrullningen har inte nått mig ännu men gör som jag och läs mera om ämnet på Jardenberg unedited och Fyra nyanser av brunt.

Igår fick jag några frågor på Facebook-chatten angående att det inte längre går att rekommendera sidor för dina vänner på Facebook, visserligen kan du fortfarande rekommendera en sida som du administrerar för dina vänner precis på samma sätt tidigare, men utöver det kan du endast dela en sida på din vägg eller som ett privat meddelande. När vi diskuterade det här vidare tyckte min gode vän, som ställt frågorna, att det genom de här ändringarna gör det svårare för småföretagare att skaffa många ”fans” snabbt.

Det här kan visserligen vara sant, tidigare har det enkelt gått att be sina vänner och bekanta att rekommendera sidan för sina vänner och på så sätt skaffa folk som gillar vårt företag, men har det någonsin handlat om kvantitet? Även om det för många företag fortfarande är viktigt med att nå ut till en stor publik, är jag övertygad om att man genom att folk delar vår sida på sin vägg eller i ett personligt meddelande får flera betydande fans än tidigare. Då menar jag att vi inte bara får en stor mängd personer som gillar oss på Facebook, utan att dessa personer verkligen gillar vår sida och bryr sig om vad vi delar med oss där.

Hur skall man då göra för att hitta högkvalitativa gillare?

För dem som förstått att Facebook inte är en reklampaus i TV eller ett annonsutrymme i lokaltidningen behöver knappast ändra på speciellt mycket. Varje företagare känner till, eller borde i alla fall känna till, vad som intresserar dess kundgrupp. Att skriva om sådant som intresserar de som gillar oss kommer automatiskt att få dem att dela med sig av vår sidas innehåll, glöm heller inte bort att bilder i allmänhet är lättare att dela med sig av och drar till sig mera uppmärksamhet. Den här typen av viral marknadsföring är svår att planera och man är tvungen att testa sig fram till vad som går hem hos sina egna fans.

Jag är övertygad att det här egentligen är enda vägen att gå för företag som inte vill satsa på speciella kampanjer för att skaffa personer som gillar vår Facebook-sida – vad tror ni? Kom gärna med åsikter!

Eftersom idag länkskörden är relativt stor tänkte jag göra en lite lista, härlig lördagskvällsläsning för de som saknar underhållning!

Dubbellänkade till Nikke igår och fortsätter den här dagen med en länk till Nikke, idag skriver han om SEO i CMS system, närmare sagt om titlar och beskrivningar.

Dubbelt Nikke igår – dubbelt Jardenberg idag! @jocke skriver om SJ:s tweetrumba och prioriteringar. Det andra inlägget som jag idag länkar till på jardenberg.se handlar om en spontanworkshop, om att sända live på Bambuser, som dessutom sänds live på Bambuser. Något som jag definitivt kommer att kolla på!

Tredje sajten jag länkar till idag är faktiskt en lokaltidning, Åbo Underrättelser som dessutom faktiskt äntligen utvecklat sidan med ett RSS-flöde – vilket betyder att ni snart kommer att få se ÅU:s rubriker på Noterat! Idag skriver ÅU om att försvarsmakten utarbetar regler för hur sociala medier skall användas bland personal och beväringar. Positivt i alla fall att de inte fått för sig att förbjuda sociala medier som så många andra, egentligen skiljer väl sig inte försvarsmakten från ett vanlig företag – förutom förstås då det gäller hemligstämplat material?

På socialamedier.com skriver man idag om hur Ellos satsar på social shopping, intressant tycker jag i alla fall!

Till sist vill jag visa det här härliga klippet om hur en reklam skapas

Jag har tidigare länkat till ett videoklipp med Christian Rudolf där han intervjuas när jag skrev ett inlägg angående orsakerna till att vi bloggar. Idag berättar han hur och varför bloggen kan fungera som ett hjälpmedel när det gäller sökmotoroptimering.

Läs Christians blogginlägg på Disruptive här!

Hur skulle du eller jag leva idag om vi inte använde sociala medier? Det här blogginlägget redogör för ett test jag gjorde under våren och försommaren – nämligen att undvika sociala medier så långt det går under en månads tid. Inget Facebook- eller Twittersurfande, inget bloggande, jag undvek till och med att läsa bloggar så gått det går (Här måste jag medge att jag ibland fuskade lite. Försök själv att surfa utan att hamna på en blogg, det är inte lätt.)

Det som egentligen inspirerade mig till att göra det här testet är två saker: Det första är att jag retar upp mig på Facebookgrupper i stil med ”Jag hade en gång ett liv – sen kom Facebook”. Den andra orsaken är att jag vill hitta nya argument att debattera emot när folk påstår att man inte har någon nytta av sociala medier.

Till mina normala morgonrutiner hör att jag läser nyheterna (från de traditionella medierna, naturligtvis via Noterat), kollar mailen, Facebook och Twitter och sedan vidare för att bläddra igenom nya poster i Reader. Då kan vi ju alla räkna ut att det som blir kvar när jag galldrar bort den sociala webben är inte mycket. Redan här konstaterar jag ju att det är ett enormt bortfall i mitt dagliga informationsflöde, och jag är övertygad om att det är just här min frånvaro från de sociala medierna skulle göra störst skada för mig. Att städigt försöka utveckla sitt kunnande på de områden jag arbetar med skulle vara en omöjlighet utan att följa bloggar och de sociala medierna i allmänhet.

För att sedan tala lite om Facbookgrupper och påståenden som ”Jag hade en gång ett liv – sen kom Facebook” vill jag påstå att sanningen är den raka motsatsen. Under den tid jag inte loggade in på Facebook missade jag många evenemang och händelser just på grund av den orsaken att jag inte var närvarande på Facebook. Om man då överför det här till buisnessvärlden så måste ju i princip samma regel gälla där? Om jag missar några fester, tänk då hur många möjligheter ett företag kan missa i form av kundkontakter, duktiga arbetare, samarbetsmöjligheter osv.

Det jag har lärt mig av det här experimentet är att jag är en mycket aktivare människa i ”det verkliga livet” om jag också är aktiv i de sociala nätverken.

Tanken var att jag tänkte snabblogga om det här och länka till @mrhandley och det här blogginlägget: ”Hur hanterar du att dina medarbetare ”addar” dig?” Men jag märkte snabbt att textmängden blev ganska stor och att det knappast kan ses som ett snabbinlägg.

En intressant fråga när det gäller sociala medier är hur man skall behandla sina medarbetare på de sociala medierna. För mig själv är det här en fråga som jag inte lägger speciellt stor vikt vid eftersom jag som privatföretagare låter mitt privat- och arbetsliv flyta ihop rätt mycket. Jag gör därför kanske inte så stor skillnad mellan affärsbekanta och bekanta i största allmänhet. Men hur är det för folk som vill bevara sitt privatliv privat och inte låta arbetslivet tränga in i privatlivet på samma sätt som jag låter det göra? En ännu större fråga är kanske hur våra medarbetare ser på vårt beteende när det gäller sociala medier. Ifall vi väljer at inte släppa in våra medarbetare i vår sociala värld kanske de tar illa upp och ser det som om vi stänger dem ute, gör vi tvärtom och vill ”vara vän” med alla våra medarbetare kanske de känner sig förföljda.

Mattias Handley ger några goda råd i sitt blogginlägg och jag skulle särskilt ta fasta på vikten att vara konsekvent när det gäller att släppa in dina medarbetare i ditt sociala nätverk. Att endast släppa in vissa personer kommer att ge en bild av att du ”väljer umgänge”, det tycker jag Mattias beskriver ganska bra med de här orden:

I mitt tycke är detta en dålig strategi. Det är i mina ögon samma sak som att tacka nej när en medarbetare frågar om ni skall äta lunch, för att sedan gå till nästa medarbetare och fråga om inte ni två kan luncha.

På samma sätt som jag själv gör mig, eller i alla fall försöker göra mig transparent genom att minska sekretessen på min Facebook-profil eller släpper in allmänheten i mitt liv genom Twitter skulle jag önska att mina medarbetare släpper in mig själv och andra i deras digitala värld.

När vi talar om företags närvaro på sociala medier och företags transparens i största allmänhet tror jag att vi behöver få fler människor som vill vara transparenta. Jag gillar tankesättet att varje anställd borde verka som ett företags ambassadör och om vi skall nå dit och lyckas använda dessa effektiva ambassadörer är jag övertygad om att vi först måste öppna upp våra nätverk inför varandra.

Det är självklart att var och en själv måste få bestämma vem den vill släppa in i sitt privata liv, men om vi lyckas skapa en större öppenhet bland våra medarbetare är det definitivt ett steg på vägen mot större öppenhet mot allmänheten.

Såg den här videon med Fredrik Stenbeck ( @Stenbeck ) angående att mäta framgångar på sociala medier, även om det är en intressant föreläsning så skall det här blogginlägget inte handla om mätning utan något helt annat. Jag tog fasta på en sak som Fredrik sa i början av föreläsningen om att ”claim your land” och att det är en jätteliten del av företagen som har upptäckt vilka möjligheter de sociala medierna medför. Även om jag tror att han har rätt i vad han säger så skulle jag vilja påstå att det här tankesättet är allt för vanligt idag. Tankegången: ”vad gör vi när alla företag har en Facebook-sida?”, borde ses mer som en möjlighet än ett problem!

Bara för att någon annan redan har gjort något betyder det inte att vi inte skulle kunna göra det bättre. De främsta författarna har alltid varit de ”bästa tjuvarna” och så även de intressantaste föreläsarna. Varför skulle inte då samma sak kunna gälla internetentreprenörer? Enligt mig gäller de att kombinera sina egna idéer med de som andra redan har förverkligat och sedan klara av att anpassa det på rätt sätt. Vi borde bli bättre på att lära oss av andras misstag på samma sätt som vi lär, eller i alla fall borde lära av våra egna.

Bland människor som på något sätt arbetar med sociala medier är det mycket vanligt att man länkar till varandra, att man delar med sig av sådant som man tycker att någon gör bra eller kommenterar ifall man tycker att man kunde göra det bättre själv. Gränsen mellan en konkurrent och samarbetspartner är väldigt suddig, men ser vi det här på andra områden? Varför vågar man inte länka till sin konkurrent i andra branscher som till exempel turism eller restaurangbranschen, är det så att man är så osäker på sin egen nivå att man helt enkelt är rädd för att ”tappa mark”?

Just av turismbranschen har jag fått uppfattningen att eftersom man jobbar på en lokal marknad inte vågar samarbeta med konkurrenterna eftersom man då riskerar att förlora den begränsade mängd kunder till dem.

Vad tror ni om att våga samarbeta öppet med sina konkurrenter, finns det för- och nackdelar? Det känns som om entreprenörerna på de sociala medierna lever ganska öppet och transparent och vågar samarbeta, även med sina konkurrenter. Men varför sprids inte det här vidare bland deras kunder, en konsult borde väl leva som han/hon lär – eller?

Caroline McCarthy skriver på CNET med rubriken ”Nestle mess shows sticky side of Facebook pages” om hur en Facebook-sida har negativa sidor. Utan att ta Facebook i försvar och säga att Facebook-sidor inte skulle ha några negativa sidor vill jag ändå komma med några motargument till det som McCarthy skriver.

Bakgrunden bakom McCartneys artikel är att livsmedelstillverkaren Nestle, med hjälp av ett copyright klagomål lyckades få bort en video som Greenpeace skapat och publicerat på Youtube. Videoklippet är en del av den kampanj som Greenpeace driver för att få företaget att sluta använda palmolja i sina produkter. Redan här gjorde antagligen Nestle det första misstaget, all rätt åt Nestle som har rätt att försvara sitt varumärke, men den här aktionen skapade i sin tur otroligt mycket publicitet åt Greenpeace och dess budskap. Dessutom inspirerades Greenpeace ännu mer att fortsätta driva sin kampanj mot Nestle. Att en reklamfilm som förbjuds får mera publicitet än någon annan reklam är väl ett känt faktum sedan tidigare – men den informationen har tydligen inte nått Nestles marknadsavdelning.

När sedan Greenpeaceanhängare uppmanades att byta sina profilbilder till temat ”anti Nestle” och skriva kommentarer på Nestles fanpage började problemen på allvar för företaget. Att sedan tackla problemet genom att ”förbjuda” människor att skriva kommentarer med profilbilder som på sätt eller annat innehåller företagets varumärken och säga att man kommer att radera alla dessa kommentarer var kanske inte heller den smidigaste lösningen på problemet. Och man lyckas i och med det skapa en stämpel åt sig på Facebook som ett censurerande företag som bara tillåter positiva kommentarer av sina fans.

A Nestle rep diving into the comments of the thread with responses like ”Oh please…it’s like we’re censoring everything to allow only positive comments” didn’t calm things down.

Tillbaka till artikeln, jag vill påstå att det är fel att se det här som en negativ sida av Facebook-sidor utan snarare konstatera att Nestles marknadsavdelning inte är speciellt bra på att marknadsföra sig på sociala medier. Visserligen skulle de den här gången antagligen ha klarat sig bättre ur situationen ifall de inte haft någon Facebook-sida och antagligen också vunnit på det i längden, men jag tror fortfarande att bästa lösningen hade varit större öppenhet från företagets sida från första början.

Det här är enligt mig ett resultat av ”halvtransparens”, jag snabbloggade tidigare idag med en länk till Backended Media i inlägget, Skillnaden mellan att vara transparent och säga att man är transparent, som handlar om just det här. Visserligen vet jag inte om Nestle påstår sig vara speciellt transparenta men att försöka styra människors beteende på de sociala medierna är antagligen den största missen de gjorde i den här historien.

Här i bloggen på Backend Media tar Peter Dahlgren upp hur ”Brit Stakston brukar lyfta fram Saltå Kvarn som ett bra exempel på hur företag kan arbeta i sociala medier med transparens och öppenhet som två ledord”.

Inte riktigt den transparens och öppenhet som jag skulle förespråka!

Backend Media: ”Brit Stakston, transparens och konsten att undvika frågor”

Att vara transparent, finns det skillnader för företag och privatpersoner? När det gäller sociala medier och internet i allmänhet ser jag mig själv som en relativt transparent person. Att ha koll på saker som: var jag befinner mig, eller vad jag arbetar med för tillfället borde vara ganska enkelt för omvärlden. Jag finns närvarande på en mängd olika sociala medier, på vissa för att det är kul, på andra för att jag medvetet försöka öka min publicitet, men också för att testa och hålla mig själv uppdaterad om vad som finns och vad som händer i internetvärlden när det gäller sociala medier.

Det här har en effekt som jag tror många företag skulle gynnas av; när jag gör en Google-sökning på mitt namn (i en orörd browser för ett realistiskt resultat) hittar jag bland de 15 första sökresultaten endast en tidningsartikel – alla andra sökresultat har jag på något sätt möjlighet att påverka. Resultaten är allt från min Facebook-sida till min blogg och Twitter- eller LinkedIn-konto, visserligen beror det här delvis på att mitt namn inte förekommer i speciellt många artiklar på nätet men det stöder fortfarande den teori vars tema det här blogginlägget har.

Att en privatperson, politiker eller ett företag har en stor mängd material om sig själv i någon form på nätet ökar inte bara synligheten, utan gör en också mindre sårbar. Anton Johansson beskriver i sitt blogginlägg på Mindpark, ”Ju mer man synts, desto mindre sårbar blir man”, att det är svårt att skapa en rubrik om till exempel en politikers åsikt som han själv redan Twittrat om eller noterat i sin Facebook-status under en längre tid. Visserligen kan oförsiktighet i de sociala medierna straffa sig, som det gjorde för till exempel Edvard Unsgaard på det sätt det beskrivs i det här blogginlägget som jag skrev i januari.

Att begå misstag av den här typen kommer varje person eller företag som går in för att vara transparenta göra. Men som jag ser det, kommer skillnaden då att synas i vem som verkligen är transparent och har en närvaro på internet som är så som jag så ofta påpekar, äkta! Ifall du eller ditt företag har många högt rankade sökresultat i form av bloggar eller sociala medier som du själv kan påverka så kommer en negativ artikel eller ett negativt inlägg snabbt att försvinna i mängden.

Jag hörde en inspirerande föreläsning med Juha Wiskari angående en organisations image under helgen, den föreläsningen gick visserligen i en lite annorlunda ton än det här blogginlägget. Han höjde ett varningens finger med ungefär följande ord: ”Ju större en organisation är, desto mer sårbar blir den” och presenterade den här teorin med ett exempel från företagsvärlden: Ifall ett bryggeri tillverkar 1.500.000 flaskor läsk och en kund hittar en flaska med en glasbit i, så kan vi vara säkra på att läsa om det i kvällstidningen. Och Wiskari har visserligen rätt i den här teorin, jag tror knappast att någon av oss någonsin sett en kvällstidningsrubrik som skulle lyda: ”1.499.999 flaskor lyckad läsk av Bryggeri Ab”.

Här tror jag dock att den enda riktigt effektiva lösningen för företagen är total transparens! Förutom det faktum att den negativa kvällsrubriken ganska snabbt försvinner i vimlet av sökresultat har kvällstidningen ganska svårt att skapa en rubrik när (i det här exemplet) bryggeriet redan har uppdaterat sin Facebook-status med att ”Kalle hittade en glasbit i sin flaska och fick 24 nya lyckade flaskor, gratis”.

Jag rekommenderar er att läsa Anton Johanssons blogginlägg, en riktigt intressant diskussion har också uppstått i kommentarerna.