När jag läste det här inlägget av @kjellberg , som till stor del handlar om att bloggare länkar till varandra bara för att hamna högt upp på listor blir jag lite förundrad- är det verkligen så? Jo, jag tror att Kjellberg har rätt, iaf när det gäller den bloggargruppen som han talar om – nämligen politiker.

Jag är rätt övertygad om att den här gruppen av bloggare inte bloggar för att de vill göra det, utan snarare för att det finns en förväntan om att de skall blogga. Efter Obamas presidentvalskampanj i USA, var det stora samtalsämnet inför valen, både i Finland och Sverige, vem som kunde sköta kampanjen bäst på de sociala meidierna. Slutresultatet blev i det stora hela en hel massa politiker som halvhjärtat började blogga, Twittra och skapa Facebook-sidor, för att det var de som förväntades av dem och det var framförallt det som som skulle avgöra valet.

Det här gör att politikerbloggar, som Kjellberg och Erik Laakso säger, blir tråkiga och kvaliteten på innehållet ligger på en helt annan nivå än de som bloggar för att de vill det – eller förstår varför de bloggar.

Bild av alamodestuff (CC BY-NC-ND 2.0)

Jag tror personligen att orsaken till att kampanjerna i de digitala kanalerna misslyckas så drastiskt är att politikerbloggarna har missförstått syftet med att blogga politiskt! Enligt mig handlar det här om att ta diskussionen där människorna finns, och släppa in allmänheten i diskussionen. Men vad jag har sett av de politiker som försöker vara aktiva på de digitala kanalerna, är det väldigt få som skulle använda de här medierna som något annat än reklamplattformar.

Finns det någon som sett en politiker som skulle ha hittat verkygen, och använt dem aktivt, för att lyssna på och delta i diskussionen?

Efter att jag har hunnit reflektera en del över det överraskande resultatet i riksdagsvalet och sett många människor som uttryckt sin besvikelse över att Sannfinländarna tagit så pass stor plats i politiken som de nu gjort, vill nu även jag uttrycka min besvikelse. En stor del av den skepsis och oro jag ser bland oss finlandssvenskar handlar om språkfrågor, men för mig personligen ser jag ett betydligt större problem. Jag vill uttrycka min oro för att vi, väljarna, är beredda att låta ett parti med så pass radikala åsikter få så här stor plats i vårt lands politiska ledning.

Jag vill inte kritisera Sannfinländarna eller deras politik utan att faktiskt veta vad jag talar om. Därför har jag nu har jag läst Sannfinländarnas valprogram, från första till sista mening och anser mig ha rätt att kritisera partiet, deras väljare och den politik enskilda partimedlemmar för och har fört under valkampanjen. Därför vill jag nu också såga Sannfinländarnas argument och tankesätt, ”kyllä kansa tietää”, eftersom jag är övertygad om att så är inte fallet!

När jag läser Sannfinländarnas valprogram kan jag egentligen inte sätta fingret på vad partiet vill, men framför allt kan jag inte hitta någon klar linje där partiet vill stå, i jämförelse med de övriga partierna. Ifall jag däremot kopplar ihop valprogrammet med åsikter och uttalanden som Sannfinländare uttryckt under och efter valkampanjen hittar jag kopplingar som gör mig orolig för vilka åsikter partiet i verkligheten står för.

I valprogrammet skriver Sannfinländarna, mycket ur en vänstersynvinkel, om bl.a. människors lika värde och om hur alla människor skall ha lika rättigheter. Samtidigt fäller Sannfinländare (visserligen enskilda politiker) runt om i landet uttalanden om hur de tycker att yttrandefrihetslagen skall regleras för att ta ett steg mot att tillåta hets mot folkgrupp. Kanske något av en dubbelmoral?

Dubbelmoral vill jag också påstå att partiledare Timo Soini gör sig skyldig till när han ställer sig bakom valprogrammet och hans syn på t.ex. abort med motiveringen att allt liv är lika värdefullt. Samtidigt vill han kraftigt reglera massinvandring (som Sannfinländarna uttrycker det) och hålla mer eller mindre alla landets resurser innanför landets gränser.

Mycket av de rent ut av rasistiska åsikter som Sannfinländska politiker uttrycker ligger väldigt nära en högerextremistisk politisk linje, samtidigt som jag får en bild av att man vill föra en rätt extrem och konservativ vänsterpolitik.

När Sannfinländarna säger att ”kyllä kansa tietää”, skulle jag egentligen vilja hålla med dem! Att respektera vårt lands alla medborgare och acceptera valresultatet skall vara en självklarhet. Men när det gäller Sannfinländarnas väljare tror jag att en stor del av dem egentligen inte vet vad de röstar på. Tyvärr tror jag att en stor del av deras väljare röstar på dem för att inte de vill, eller orkar, ta reda på vad de egentligen vill rösta på – och väljer därmed den enkla proteströsten.

Det här inlägget av Kjellberg som behandlar trovärdigheten hos politiska bloggare tycker jag att passar bra in i min bloggserie angående politikernas onlinekommunikation inför valet i april. I inlägget tas precis den problematik som jag ofta tycker mig se i politikers betende, inte bra på webben, utan att man i allmänhet inte vågar ta en politisk ställning utan skapar denna ”strömlinjeformade bild”.

Att göra en neutral analys av Timo Soini och Sannfinländarnas kommunikationsmetoder på de sociala medierna kan bli svårt eftersom jag har en rätt kraftig politisk åsikt om det här partiet men jag skall göra mitt bästa för att vara neutral.

Hemsidan och bloggen

Timo Soinis hemsida och blogg är den första av de politikers bloggar jag analyserar där besökarna överhuvudtaget inte har möjlighet at kommentera och delta i diskussionen. Inläggen i bloggen håller i allmänhet en negativ ton, och det känns som om allt som skrivs går ut på att kritisera så många saker som möjligt så mycket som möjligt. Utseendet på sidan är simpelt, opersonligt och enligt mig ganska tråkigt. Opersonliga skulle jag också säga att blogginläggen är, däremot använder han enligt mig aggressivitet som ett medel för att fånga läsarnas uppmärksamhet. Det jag däremot tycker att Soini gör bra i sitt bloggande är att han använder både ljud och bild i form av ”Radio-Soini” och ”Timo-TV” som han själv kallar det.

Sociala medier

Jag hittar Timo Soni på två Facebook-sidor och undrar om de båda administreras av honom eller ifall någon av dem sköts av någon utomstående – någon som vet? Den som det länkas till från Timos blogg är MEP Timo Soini där uppdateringsfrekvensen är relativt hög, på sidan förekommer en hel del diskussion mellan de som gillar sidan men Soinis egna engagemang i kommentarerna lyser med sin frånvaro.  Den andra sidan förekommer det en hel del diskussion men jag hittar inte ett enda inlägg av Soini själv på sidan.

Sannfinländarna

Sannfinländarnas hemsida är den hittills tråkigaste, fulaste och mest dystra hemsida jag sett i politiska sammanhang. Man hittar visserligen ett fåtal artiklar på sidan men texterna är tråkiga och jag har väldigt svårt att förstå budskapet i de flesta av dem. På Facebook är Sannfinländarna relativt aktiva men har som de flesta andra partier gömt användarinläggen bakom ”ett klick” och på samma sätt lyser de med sin frånvaro i diskussionerna som sker i kommentarerna.

Så vad tycker jag?

Jag är överraskad att varken Soini eller Sannfinländarna bjuder till diskussion på sina hemsidor, tycker jag skulle vara en självklarhet för ett parti som skyltar med att de vill åstadkomma förändringar. Det som både Soini och Sannfinländarna lyckas bra med är att aktivera sina ”fans” på Facebook, synd bara att man inte tar det ett steg vidare och deltar i diskussionen där den finns. En sak som jag naturligtvis stör mig på men som jag inte är ett dugg överraskad över är att allt som Sannfinländarna publicerar är endast på Finska.

I tredje analysen är det Ulla-Maj Wideroos och SFP:s tur att stå i centrum. Efter att ha analyserat utrikesminister Alexander Stubb från Samlingspartiet och statsminister Mari Kiviniemi från Centern ser den här analysen lite annorlunda ut. Till skillnad från de båda politikerna nämnda här ovan hade jag väldigt svårt att hitta en hemsida av Wideroos. Det närmsta en officiell hemsida jag hittar ligger på kulturhuset.fi, det är däremot en hemsida som jag känner mig väldigt välkommen till när jag tar mig en första titt. Sidan känns personlig och här kan man egentligen i stora drag följa det som Ulla-Maj arbetar med.

Ulla-Maj Wideroos, bild från www.wideroos.huset.fi/

Bloggen

Ulla-Maj har en blogg som ligger på bloggen.fi, den är inte speciellt välplanerad och heller inte designmässigt väldigt välutvecklad men med en klar ”touch” av personlighet ser hon ut att klara bloggandet riktigt bra. I inläggen berättar hon sina egna åsikter och tankar blandat med tydliga politiska ställningstaganden. Inläggen inbjuder till diskussion och jag lägger genast märke till att hon svarar på frågor i kommentarerna, något som jag saknat hos de två politiker jag analyserat tidigare. Tyvärr så är det ganska många inlägg som helt saknar kommentarer – hittar inte publiken hit? Dessutom saknar jag definitivt en bild av huvudpersonen själv i bloggen.

Facebook

Ulla-Maj Wideroos har en Facebook-sida men så mycket mer kan jag inte säga. Sidan har under 40 personer som gillar den och saknar helt inlägg. Det jag kan säga som jag också sagt i de två tidigare snabbanalyserna: varför gömmer man användarinläggen bakom ”ett klick”?

SFP

SFP:s hemsida är vid ett snabbt besök en ganska tråkig och svårnavigerad men efter att ha bekantat sig med sidan en stund hittar man allt man vill veta om partiet och kan ta del av den politiska diskussionen. Däremot finns det på hemsidan inte någon möjlighet att själv delta i diskussionen, och en kommentarsfunktion skulle enligt mig göra sidan mycket bättre.

Facebook-sidan har knappa 1000 personer som gillar den och uppdateringsflödet är konstant, tyvärr saknar jag här också diskussionen med väldigt få kommentarer. Och igen – varför gömmer man användarinläggen bakom klick?

Så vad tycker jag?

Att Ulla-Majs blogg ligger på bloggen.fi tycker jag egentligen att är bra för kommunikationen, det samma gäller det inofficiella stuk som hennes hemsida har. Jag hoppas att diskussionen tar fart när valet närmar sig eftersom jag tror att förutsättningarna finns, det enda som egentligen behövs är att hemsidan och bloggen får mera publicitet! Det enda riktigt negativa, som jag ser det, är att allt av Ulla-Maj finns endast på svenska.

I den andra snabbanalysen tänker jag behandla vår statsminister, Mari Kiviniemi.

Hemsidan och bloggen

Efter att ha studerat Alexander Stubbs hemsida och har det som utgångsläge måste jag säga att när jag landar på www.marikiviniemi.net finns det endast ett ord som dyker upp i huvudet: tråkigt. Hemsidan är visserligen snygg men saknar enligt mig totalt en ”personlig touch” och fångar inte alls besökarens uppmärksamhet. Det samma gäller bloggen, man har visserligen möjlighet att kommentera men antalet kommentarer är få eller på väldigt många inlägg inga kommentarer överhuvudtaget. Min uppfattning om Maris blogg är att där inte förekommer någon interaktion överhuvudtaget, inläggen är opersonliga och ointressanta och den saknar helt enkelt alla element en blogg behöver för att vara intressant. Och för att inte glömma språkfrågan, Maris hemsida finns på finska och alla andra språk lyser med sin frånvaro – är det på den nivå en statsminister skall ligga?

Mari Kiviniemi, bild från www.keskusta.fi

Sociala medier

I mitt inledande inlägg till den här bloggserien (Val2011: Hur sköter politikerna kommunikationen med väljarna?) missade jag det faktum att Mari faktiskt har ett Twitter-konto som kan hittas på @marikiviniemi. Twitterkontot ligger visserligen mer eller mindre orört, det senaste inlägget av Mari är från den 20 april 2009. Inte speciellt högt vitsord för twittrande alltså, på Facebook har Mari en Facebook-sida med, i skrivandets stund, 199 personer som gillar den. Det låga antalet ”fans” beror antagligen på att Mari gjort misstaget att använda sig av sin Facebook-profil fram till bara för några dagar sedan, ett faktum som också gör det svårt att få någon typ av bild hur hon sköter kommunikationen där. Det jag däremot kan säga, som jag inte gillar, är att hon som standard visar endast sina egna inlägg, besökarnas inlägg ligger alltså än en gång bakom ”ett klick”.

Centern

Centerns hemsida ger mig egentligen samma känsla som jag får när jag besöker Maris hemsida, den är relativt snygg men som besökare får jag en oäkta och konstgjord känsla. Man publicerar även Maris blogginlägg direkt på keskusta.fi men här ger man inte ens besökarna möjligheten att kommentera. Centern har heller inte sin hemsida på något annat språk än finska, vilket jag tycker är mycket svagt för ett av landets största politiska partier.

Centern finns närvarande på både Facebook och Twitter (@keskusta) men någon större diskussion vill jag inte påstå att jag lägger märke till, snarare vill jag påstå att det än en gång liknar en traditionell envägskommunikation.

Tyvärr tror jag inte att kombinationen Kiviniemi-Centern kommer att bjuda på några överraskningar kommunikationsmässigt, men en ganska intensiv kampanj tror jag vi kommer att få se när valet närmar sig.

Här kommer den första av sju snabbanalyser i mitt lilla projekt att följa politikernas kommunikation med oss väljare på de digitala medierna framt till riksdagsvalet i april 2011.

Vår utrikesminister Alexander Stubbs RSS-flöde ligger i min Reader delvis för att han enligt mig är en intressant politiker att följa, men kanske framför allt för att det intryck han ger på de digitala medierna ser ut att bjuda in till diskussion. En sak som ju definitivt gör den här ”utredningen” betydligt intressantare!

Hemsidan och bloggen

Alexanders hemsida ger ett seriöst och personligt intryck, snygg och simpel design, inga onödiga funktioner och en passlig blandning av politik och personlighet gör sidan gemytlig att besöka. Samma linje följer han egentligen i bloggen, i alla fall i en snabb genomgång, politiska åsikter blandas med personliga inlägg och erfarenheter. Att egentligen alla blogginlägg har ett hyfsat antal kommentarer tyder på engagemang och att man faktiskt utövar en aktiv kommunikation med allmänheten och väljarna. Hemsidan finns förutom på finska och svenska dessutom i grundutförande på engelska, tyska, franska och ryska – något som jag kan uppskatta av en utrikesminister.

Alexander Stubb bild från www.alexstubb.com

Alexander på Facebook

Jag kan börja med att uttrycka mitt saknande av de finländska politikernas närvarande på Twitter, förstår inte riktigt varför de inte hittat dit. På Facebook däremot hittade jag Alexander Stubb väldigt lätt, både via länken på hans hemsida och via en sökning direkt på Facebook. Facebook-sidan är det inte mycket att berätta om, en sida som vilken annan Facebook-sida som helst. I skrivandets stund har Alexander dryga 1400 ”fans”, eller personer som gillar honom, på Facebook, något som jag kan tycka är ganska lite för en utrikesminister – eller? Men som med allt annat när det gäller sociala medier är det väl också här kvalitet som gäller framför kvantitet.

Uppdateringarna på Facebook-sidan ser ut att komma konstant och innehållet är sakligt. Det är egentligen endast två saker som jag reagerar negativt på när jag ser på Facebook-sidan, den första är att kommentarerna ligger bakom ett klick, sidan skulle vara mera öppen och få mera liv ifall kommentarerna låg synliga hela tiden. Den andra saken är att jag inte hittar ett enda inlägg där Alexander själv är med och svarar på kommentarer direkt i kommentarsfältet, något som jag tycker skulle inbjuda till ännu mera diskussion?

Samlingspartiet

Samlingspartiets hemsida har absolut inte samma inbjudande känsla som man får när man besöker www.alexstubb.com. Hemsidan saknar totalt interaktionsmöjligheter, det vill säga att det finns ingen möjlighet att kommentera artiklar. Och sidan liknar mera en gammal traditionell envägskommunikationskanal än en modern webbsida, något som jag definitivt inte förknippar med politik. Att man kan hitta Samlingspartiet på Youtube, Twitter (@kokoomus), Flickr och Facebook åtgärdar definitivt det problemet en aning. Att man sedan gömmer användarinläggen ”bakom klick” och att den senaste uppladdade Youtube-videon är daterad för två år sedan drar ju däremot definitivt ner vitsordet rejält. En annan sak som också stör mig är att man på hemsidan endast har korta sammandrag och presentationer på svenska och engelska.

Så vad tycker jag?

Jag skulle ge Alexander Stubb ett hyfsat vitsord när det gäller kommunikationen, det är intressant och absolut inte tråkigt att besöka de medier där han är aktiv. Samlingspartiet som politisk organisation tycker jag att har mycket att förbättra i sin kommunikation. Det här skall bli en intressant kaka att följa fram till valet i april 2011.

I april 2011 har vi riksdagsval i Finland, kandidatuppställningen fastställs den 17 mars men arbetet för politikerna börjar, eller borde i alla fall börja, mycket tidigare. Jag har tänkt mig att granska några politikers arbete på de digitala kanalerna fram till valet den 17 april. Hur arbetar och kommunicerar politikerna och partierna med väljarna genom kanaler som Facebook, Twitter och bloggar? Det hoppas jag att få en klarare bild av det de närmaste månaderna.

Eftersom jag omöjligt kan följa alla politikerbloggare i landet har jag valt ut några som jag kommer att följa närmare. Inte på något sätt för deras politiska åsikter, utan för att försöka skapa mig en så klar bild som möjligt av hur politikerna och partierna sköter kommunikationen med väljarna på nätet och hur de skiljer sig från varandra.

Alexander Stubb, Samlingspartiet, är med i listan eftersom ett snabbt besök på hemsidan, www.alexstubb.com, ser ut att inbjuda till diskussion. Jag är intresserad av att se om det är en ”vanlig politikerfasad” eller om diskussionen faktiskt äger rum. På Facebook var Stubb lätt att hitta via hans hemsida men ett Twitter-konto hittade jag inte. Uppdatering: missade att länka till @kokoomus

Mari Kiviniemi, Centern, (www.marikiviniemi.net) ligger ganska i centrum för det arbete Centern gör för tillfället och det får mig att bli intresserad. Hur hanterar Mari och Centern kritik och diskussion. Jag är kritisk och tror att vi kommer att se en hel del envägskommunikation för centerns del. Både Maris och Centerns Facebook-sidor var väldigt lätta att hitta, Centern hittar man på @keskusta, Mari Kiviniemi hitta jag dock inte på Twitter.

Ulla-Maj Wideroos, SFP, jag hade egentligen velat följa Stefan Wallin från SFP men eftersom hans blogg inte genererar någon RSS-feed (i alla fall som jag får in i min Reader) tänker jag inte ta mig problemet att göra det. Ulla-Majs blogg, http://bloggen.fi/umw/, är varken speciellt avancerad eller välutvecklad utseendemässigt men innehållmässigt ser det ut att i alla fall uppdateras kontinuerligt. Hennes Facebook-sida hittar man lätt genom en sökning, men fortfarande inget på Twitter?

Timo Soini, Sannfinländarna, (http://timosoini.fi) kanske inte lika radikalt som Sverigedemokraterna men kommer definitivt att köra på att plocka mycket proteströster. Kommunikationen kommer att spela stor roll och det är det enda jag följer med intresse när det gäller Sannfinländarna. Tänker dock inte sjunka så lågt att jag ”gillar” varken Timo Soini eller Perussuomalaiset på Facebook, inte ens i undersökningssyfte. Och fortfarande inget twittrande?

De gröna, jag har valt att följa partibloggen (www.vihreat.fi/vihreablogi) istället för en enskild politiker för att försöka se skillnader i kommunikationen jämfört med de enskilda bloggarna. De gröna hittar man lätt på Facebook genom deras hemsida och så hittar man även @vihreat på Twitter.

Heidi Komulainen, Vänsterförbundet, är den enda som ser ens lite intressant ut från ett kommunikationsperspektiv när jag bläddrar igenom Vänsterförbundets representanter. Heidi Komulainens Facebook-profil hittar man via hennes hemsida men ingen Facebook-sida och heller inget Twitterkonto.

Fredrika Åkerö får vara representant för både lokalpolitiker och det yngre gardet med sina två bloggar: http://thesuoffice.blogspot.com/, och http://www.raseborg.fi/bloggar/fredrika. Som lokalpolitiker i Raseborg och förbundsordförande i svensk ungdom borde hon ha en del att dela med sig av.

Mera ingående utredningar av de kandidater jag har på listan är att vänta, listan kan och kommer antagligen att ändra under vägen till valet! För er som är intresserade av det här ”projektet” kommer jag att skapa en ny kategori, Val 2011, som är avsedd endast för det här!

Det är Anders Ekman som uttalat sig om partiernas appar, bra tänk men varför i appform? Utveckla saker som fungerar direkt i webbläsaren istället, det får mera spridning och jag behöver inte ladda ner ännu en app.

Vad hände med att engagera folk? Att koppla samman med befintliga bloggar? Att publicera debattartiklar, lyfta partiernas viktigaste frågor, kopplas samman partisympatisörer på samma ort, guida till lokala event, driva ideologiska frågor – kort och gott vad hände med engagemanget och kommunikationen?

Vi tar allt för ofta fasta på endast det negativa i aspekterna när vi talar om framgångar, eller närmare sagt saknandet av framgångar i de sociala medierna. Vi berättar vem som gör fel och hur de borde göra istället, så gjorde kanske även jag i mitt inlägg här om dagen som behandlade politikers kampanjer på de sociala medierna. Men för att inte glömma att det faktiskt finns politiker som gör det här riktigt bra vill jag idag ta upp ett exempel på en sådan!

Jag har sedan en tid tillbaka följt Kent Persson på Twitter och därigenom även stundvis läst hans blogg på kentpersson.wordpress.com och jag måste säga, utan att kommentera några politiska åsikter, att han gör det riktigt bra. Inläggen i bloggen behandlar ofta sakfrågor, blandat med att Kent ofta bjuder på sig själv – något som alltid går hem bland bloggföljare. Kent har hittat en röd linje i att vara transparent och dela med sig av sina dagliga erfarenheter samtidigt som han konstant tar upp viktiga samhällsfrågor och kommunicerar med sina följare som hoppeligen också är eller kommer att bli hans trogna väljare.

När jag nu bläddrar igenom Kents blogg finns det egentligen endast en sak som jag personligen tycker att skulle kunna göras bättre och det gäller kommentarerna. Det är ganska sällsynt att Kent är med och svarar på kommentarerna (iaf direkt öppet i kommentarsfältet) och där hade jag gärna sett lite mera engagemang. Att öppet svara på kommentarer och själv delta i diskussionen visar på att man har ett intresse att, som e det här fallet, lyssna på väljarna.

Tyvärr hittade jag ingen politiker i Finland som jag hade kunnat dra den här parallellen till. Jag hade gärna kommenterat en finsk eller ännu hellre en finlandssvensk politiker i det här inlägget!