Debatten är det väl i sig inget konstigt med och arbetsgivare har all rätt i världen att välja ifall deras anställda skall få surfa på arbetstid eller inte. Men i den här diskussionen tycker jag att det intressanta är att Lena Nordin på SATS starkt påstår att deras anställda stimuleras av den sociala kontakten på arbetsplatsen och att det inte behövs någon annan typ av kommunikation bland de anställda. Enligt Nordin har det gått så långt att deras anställda inte ens använder mobiltelefonen på arbetstid.

Ifall de anställda nu tycker att det verkligen är såhär det är, så vore det väl knappast nödvändigt att blockera sociala medier på SATS. Joakim Jardenberg (@jocke) säger i intervjun på TV4 att alla anställda är, eller i alla fall borde verka som företagets ambassadörer, och då även borde kunna ta del av och delta i diskussionen om företaget på de sociala medierna. Det håller däremot inte Nordin med om, hon tycker att det gott och väl räcker till med att företaget är närvarande på de sociala medierna genom deras marknadsavdelning.

Jag som konstant tar upp företags närvaro på de sociala medierna och påpekar att närvaron alltid skall vara äkta, vill tycka att det här tankesättet är konservativt och ineffektivt. Visserligen kan ett företags marknadsavdelning delvis styra det budskap man sänder ut via de sociala medierna men jag är övertygad att det budskapet till stor del blir konstgjort och påträngande.

Jag kan försöka förklara min tankegång genom ett exempel; säg att SATS marknadsavdelning skriver en ”statusuppdatering” på Facebook i stil med det här, som är taget från SATS hemsida: ”Idag: Gör SATS roliga träningstest och få 5 kostnadsfria provträningstillfällen på SATS”. Hur många tror ni att verkligen får inspiration att gå och träna av det här? Om däremot en anställd på SATS skriver i sin statusuppdatering: ”skitkul på jobbet med en massa träningstest”, går kanske budskapet bättre fram till SATS slutkonsument – varför? Jag är övertygad om att den äkta närvaron på de sociala medierna är den som i längden fungerar bäst, personens statusuppdatering är till skillnad från marknadsavdelningens meddelande inte planerad för att sälja, utan för att ha kontakt med människor och tas därför också emot på samma sätt!

Tillbaka till intervjun med Jardenberg och Nordin. Jag kan hålla med om att det på vissa arbetsplatser som till exempel sjukhus kan vara på sin plats att förbjuda privat surfande på nätet. I till exempel ett vårdrum skall patienten känna att all uppmärksamhet skall riktas mot henne eller honom och inte att läkaren eller sköterskan har kontakt med sina vänner. Men i övrigt är jag beredd att hålla med om Jardenbergs påstående: det enda vi kan vara säkra på om vi förbjuder användandet av de sociala medierna på arbetsplatserna är att vi också eliminerar de positiva sidorna av användandet.

Läs Joakim Jardenbergs blogginlägg här